jag är nästan där .
Aldrig känt mig mer redo att lämna denna stan. Det här stället ger mig ingenting det känns som att jag inte kommer någonstans utan bara stoppas upp. Stoppas upp av samma rutiner i samma mönster för ja, allt går i samma mönster, det är samma konflikter, samma folk, och korgen är densamma man pratar med samma folk och ångrar sedan dagen efter att man gjorde det. Det är som en stor trygghetsbubbla som jag bara vill spräcka. Så fort jag får chansen vill jag åka härifrån. Jag är trött på att känna trygghet, jag vill bara kasta mig ut testa nya saker och se vad jag går för. Jag vill lära känna mig själv på nya plan genom att utmana mig själv utanför denna trygghetsbubbla. Tryggheten i Linköping kommer alltid finnas kvar, det är hemma. Men jag behöver inte den just nu, nu ska jag vara i livets mittpunkt testa mig fram, göra sjuka saker känna mina spärrar göra misstag. Jag måste gråta, jag måste bli sårad för att sedan stärkas. Jag behöver höra av mina vänner att tiden läker alla sår. Jag behöver sakna min familj & lära mig vara utan dem i mer än en vecka. Jag behöver inte Linköping, inte nu iaf .
Kommentarer
Trackback
