Dag 08 - ett ögonblick
Att bara välja ett ögonblick ur mitt 18 åriga liv känns näst intill omöjligt helt omöjligt. Till exempel Magaluf,efter vår första galna natt. När vi pratade i poolen om vad som hänt och näst intill skrek & drunkna av skratt. Eller i bussen på väg dit för Natti sa att vi bodde vid varje backe, fia&lisa spotta på mig och Lisa fick tolka allt som vi sa åt Frida. Och familjen längst bak i bussen höll för öronen. Det är två ögonblick jag sent kommer glömma.
Men om man har spelat handboll, vet man att det finns sådana fantastiska ögonblick av ren lycka. . Det är nu nästan ett exakt år sen nu, vi hade absolut inga förväntningar. Flera spelare borta & tuffaste tänkbara motstånd. Så bara händer det något, utan krav och utan press spelar vi ut totalt. Vi kommer till åttondelsfinal.. Vi visste vilket motstånd som stod på andra sidan planen, och fan. Dem såg så jävla bra ut. Kommer ihåg på uppvärmningen, vi springer på betong golvet hoppar & studsar och mest flamsar runt. Kommer ihåg att jag gjorde en "kullager" med sån kraft att jag föll ner på knä. Alla skrattar. Utom Tonny, kolla på mig argt och sa "fan julia, skada dig för i helvete inte innan matchen" Han visste det och vi visste det med innerst inne att vi hade ändå chansen.
.. Spolar fram till matchens sista minuter. Det står lika och signalen går. Fan, yes, nej, ja, jo? Vi är i sudden och så nära att gå vidare till kvartsfinal i lundaspelen. Båda lagen kommer inte fram till avslut ett par anfall var. Då nerverna var så fruktansvärt spända. Tonny skriker i bakgrunden skjut Julia, kommer ihåg hur arg jag var för bollen var på andra sidan plan. Hur fan kan jag skjuta då hade han tänkt? Svor inombords, för ville inte skjuta! Men samtidigt kände jag att om det skriker att jag ska skjuta. Måste det lita på mig, och jag skulle inte göra någon besviken.. Tar mina tre steg, hoppar upp skjuter skottet. DET skotten.. Som gled så perfekt in under ribban i bortre krysset. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, springer in mot mitten på plan och skriker av glädje. Hoppar upp på Frida så hon tippar bakåt sen kommer resten av alla fantastiska tjejer och kastar sig på oss. Vi gjorde det, i det ögonblicket.
Men om man har spelat handboll, vet man att det finns sådana fantastiska ögonblick av ren lycka. . Det är nu nästan ett exakt år sen nu, vi hade absolut inga förväntningar. Flera spelare borta & tuffaste tänkbara motstånd. Så bara händer det något, utan krav och utan press spelar vi ut totalt. Vi kommer till åttondelsfinal.. Vi visste vilket motstånd som stod på andra sidan planen, och fan. Dem såg så jävla bra ut. Kommer ihåg på uppvärmningen, vi springer på betong golvet hoppar & studsar och mest flamsar runt. Kommer ihåg att jag gjorde en "kullager" med sån kraft att jag föll ner på knä. Alla skrattar. Utom Tonny, kolla på mig argt och sa "fan julia, skada dig för i helvete inte innan matchen" Han visste det och vi visste det med innerst inne att vi hade ändå chansen.
.. Spolar fram till matchens sista minuter. Det står lika och signalen går. Fan, yes, nej, ja, jo? Vi är i sudden och så nära att gå vidare till kvartsfinal i lundaspelen. Båda lagen kommer inte fram till avslut ett par anfall var. Då nerverna var så fruktansvärt spända. Tonny skriker i bakgrunden skjut Julia, kommer ihåg hur arg jag var för bollen var på andra sidan plan. Hur fan kan jag skjuta då hade han tänkt? Svor inombords, för ville inte skjuta! Men samtidigt kände jag att om det skriker att jag ska skjuta. Måste det lita på mig, och jag skulle inte göra någon besviken.. Tar mina tre steg, hoppar upp skjuter skottet. DET skotten.. Som gled så perfekt in under ribban i bortre krysset. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, springer in mot mitten på plan och skriker av glädje. Hoppar upp på Frida så hon tippar bakåt sen kommer resten av alla fantastiska tjejer och kastar sig på oss. Vi gjorde det, i det ögonblicket.
Kommentarer
Trackback
